Jag har aldrig förlorat någon jag älskar tidigare och jag tror inte jag kan beskriva hur de känns än. Just nu är det bara utmattning och en konstig känsla av att inte förstå. Jag tror inte jag kommer se tillbaka på den mormor jag såg igår eller idag, men det gör mig så oerhört glad att jag fick säga mina sista ord till henne och vara där för henne. Men det jag kommer sakna mest är den mormor som fanns när jag var yngre, som bakade chokladbollar och lät mig behålla alla småpengar jag kunde hitta i hennes lägenhet.
Jag kommer sakna att gå på fjärran höjderbadet tillsammans och tjata mig till 10 minuter till innan jag skulle behöva gå hem, för att sedan höra att de letade efter mig i högtalarsystemet för att mormor fått nog. Jag kommer sakna den mormor som när jag sov över kom och knackade på dörren klockan 3 på morgonen och frågade om jag var hungrig och att hon mer än gärna kunde göra lite gröt åt mig. Hennes eviga mumlande och sjungande på morgonen. Jag kommer sakna våra promenader och när hon (trots att det var strängt förbjudet) gav emil mat under bordet när hon trodde att jag inte såg.
Jag kommer sakna att ha någon så lik mig att umgås med, som det är bekvämt att bara sitta tyst med och att inte behöva förklara saker utan det förstås ändå. Ha någon som kan sitta och titta på en i flera minuter för att sedan säga "vet du att du är söt?"
Mitt sista minne av min fina mormor var för några veckor sedan då jag och pappa hälsade på henne. Hon var glad, fixad i håret, lugn och kom ihåg oss. Hon visste att det var jag, vart jag skulle resa och hon kom ihåg minnen med pappa. Det bästa av allt var att hon skämtade och skrattade.

Mitt sista kort på mormor januari 2011.